mickizblogg

Första veckan när hon kom var halloween. Kan egentligen inte bättra så mycket ur den veckan. Hela vecka är som en stor dimma, vad full från dag till morgon. Allt jag vet är att vi hade jääävligt kul iaf. Wow, älskar halloween. Bara att gå ut på gatan och se alla roliga kostymer, skrattade ihjäl mig typ! Och Natta var så jävkla rolig i hennes, levde sig verkligen in i dom, hahaha. En dag var jag o Johanna fotbollspelare och Natta cheerleader. En dag var vi ängel och djävul och en dag disneytema- snövit (natta-haha så söt hon var i sin, köp på barnavdelning haha!) alice in wonderland (johanna) och goldenlock (jag). Sen låna vi lite dräcker och böt med varandra osv..På lördagen fick vi även besök av kompisar från leksand. trevligt, trevligt.

Sista helgen var rätt misslyckad dock. Fredagan åkte vi till IV men det var dööööött, as tråkigt så vi åkte hem så fort musiken stängdes av kl 12. Lördagen började bra, va på en stor fest, sen vidare på en annan där vi shota och dansa..Sen drog vi till Brezza och där urarta allt. Vår granne blev anklagad för våldtäkt och det blev en stor fight. Han sparkades och slogs av 10 pers och det svartna framför mina ögon. Blev så förbannad och skrek på alla fega jävlar som gav sig på en pers och fortsatte när han var liggandes. Om dom tror han har våldtagit någon så får dom ringa polisen så dom får reda ut vad som har hänt. Om dom bedömer att han är skyldig kan dom slå honom hur mycket dom vill. Grejen är att här på brezza går så mycket snack, så mycket blir missuppfattat osv, så man ska aldrig tro på alla rykten.

Iaf, polisen dök upp och jag blev tagen för drunk in public och hamnade i liten cell med en sinnesrubbad hemlös tant. Värsta tiden i mitt liv kan jag säga. Först när jag blev tagen hade jag så mycket känslor, men var mest arg. Polisen var verkligen sjuk i huvudet, sa att jag skulle dra tilllbaks till mitt eget land, att jag kommer bli utskickad ur skolan och aldig mer få komma in i USA. Då kom ångesten, rädslan och framför allt paniken. Jag kände bara ånej,ånej,ånej faaaaaaaaaaaan. Det kom några tårar, men jag höll mig ändå lugn. Väll framme vid situationen mjuknade polismannen lite och sa att han bara skulle ge mig ett misdemeanor och att det inte var så farligt, typ det minsta man kan få. Medan jag stod där kom min granne in, lite komiskt. På någotsätt kändes det också lite lugnande att någon jag kände var under samma tak och i samma situation. Jag fick ta av mig alla smycken, svara på frågor om min hälsa och sen leddes jag mot cellen. Dom sa att jag skulle sitta mellan 8-12 timmar, kl var då runt 1.30.

Cellen var en liten fyrkant med en metallbänk, en toalett i hörnet och en galen tant haha. Från ett litet fönster kunde man se in till andra cellar. Shit vilka skumma folk. Var på alla möjliga droger, psykstörda osv osv.. Skrek och slog i väggarna och tanten i min cell var typ likadan. Jag var sjukt utmattad så jag kura ihop mig i fosterställning i cellen och försökte sova. Men alla ljud och tankar gjorde det omöjligt.

Att vara där kändes inte så farligt, jag visste att jag skulle få komma ut snart men allt jag kunde tänka på var Natalie. Jag har aldrig någonsin haft så ont i hjärtat. Halv sju kommer jag håg att jag kolla på klockan genom cell dörren, lite spänningar släppte eftersom jag visste att jag skulle få komma hem snart, så då lyckades jag äntligen somna. Vid 9.30 vaknade jag men ens stor lättnad, snart skulle jag få vara ute!

Klockan blev 10 ingen kom. 11 ingen kom. 12 ingen kom. Jag väntade och väntade. Jag ville bara hem till Natalie. Hennes sista dag, jag var inte ens säker på när hennes plan gick. Klockan 4 fick jag nog och började som alla andra galningar typ banka på fönstret. När en vakt kom fråga jag när jag skulle få komma ut, han tittade bara på mig och skaka på huvudet. Jag vänta vid fönstet på nästa vakt, men han frästa bara åt mig att jag fick bara ta och vänta. Vid 5 kom en vakt in för att hämta ut tanten, jag sa att jag väntat i över 14 timmar och fråga hur lång tid till det skulle ta. Han bad att få tittat på mina pappren- men några papper hade jag inte fått. Det visa sig att dom glömt att skriva in mig i systemet, ta mitt foto och mina fingeravtryck. Han sa att skulle komma tillbaks om några minuter så jag skulle fixa det. Några minuter betyder tydligen 1 timme i fängelset. När jag väll gjort mina fingeravtryck sa vakten till mig att papprerena skulle igenom system och sen var jag ute inom 1-2 timmar. 2 timmar gick, men ingen kom. Från mitt cell-fönster såg jag hur min svenska kompis som kommit efter mig släppas ut i friheten. Jag såg fånge efter fånge ledas mot utgången. Tiden gick och gick. Klockan blev 8, 9, 10 och nu kom paniken. Nu kom tårarna. Jag var ensam i cellen nu och låg i mitt hörn och grät å grät. Ingen ville svara vad som föregick, varför det tog så lång tid, hur länge till jag skulle få stanna. I mitt huvud fanns bara en tanke- jag vill hem och krama min syster. Jag måste, måste hem och iaf få säga hej då till henne. Tro det eller ej, men jag bad till och med till gud.

vid 11 tiden kom en vak och hämta en annan tjej som suttit en stud med mig. Jag sa att jag väntat i 21 timmar och frågade om jag skulle få komma ut snart. Han tittade ner på sina papper, kolla på mig och sa med kylig röst att jag kommer ta ett bra tag innan jag får komma ut. Mitt hjärta skönt och jag la mig på bänken och grät och grät. Nu gav jag upp hoppet om att jag skulle få komma ut denna dagen och jag insåg att jag nog inte skulle hinna säga hej då till Natalie. Det gjorde så ont. Så fruktansvärt ont. Jag skaka, allt snurra och det var svårt och gjorde ont att andas. Till slut utmattat efter gråtande, hungrig och frusen lyckades jag somna.

Runt 12 tiden vaknade jag av att cell dörren öppnades- jag leddes ut och mot friheten! Inte ens då, när jag leddes mot utgången vågade jag tro att det var sant. Jag var rädd att vakten skulle dra tillbaks mig vilken sekund som helst. Väll ute på parkering föll jag ihop i regnet och grät av lycka- jag var ute och jag skulle snart få träffa Johanna och Natalie. Några minuter senare kommer en annan av minna kompisar ut- han hade blivit arresterad av samma anledning och suttit där längre än mig. Vi pratade om allt som hänt och om våra cell upplevelser och tog var sin cigg. Oj,oj så lycklig jag kände mig!

När jag kom hem och såg att natalie var kvar kom tårarna igen. Jag var sjukt utmattad, åt lite soppa och sen somna jag. Så skönt med täcke och mjuk säng:D

Idag var och lämna Nattis på flygplatsen. Saknar henne redan:( Förhoppningsvis kan jag ta mig hem till jul så då är det inte så långt kvar till jag få se min älskade familj igen!

Så vacker!<3