Embracing

Jag har många starka minnen från 2010 men det absolut starkaste minnet var när M tog livet av sig live på flashback. Som trogen flashback-läsare så hade jag "oturen" att trilla in på hans tråd. Allt hände väldigt fort. Först skrev han att han beslutat sig för att ta sitt liv och att han skulle ha en live-sändning på det. Som alla fb-medlemar vet så är det här inte allt för ovanligt att folk skriver att dom ska ta självmord men i dom allra flesta fallen är det "bara" rop på hjälp. Så till en början tog jag det inte så allvarligt. Alltså, jag tyckte det var allvarligt att han hade såndana tankar men trodde inte att han verkligen skulle göra det.

Jag kommer ihåg att någon fråga varför han ville ta livet av sig och att han svarade att han inte riktigt visste, förutom sin asbergers, så hade han ett väldigt bra liv men han var bara självmordbenägen. Nu började det kännas lite läskigt, det här var inte som dom andra som jag sett som hotar med självmord. Andra brukar ha saker dom är missnöjda över och på ett vis sökt empati och medkännslor. Kort efter skrev han att han börjat ändra sig och var därför tvungen att skyda sig. Han slängde upp länk, användarnamn och lösen.

Jag vet inte varför jag klickade in. Jag hade en väldigt dålig magkänsla, men ja jag vet inte, nyfikenhet kanske? Det var en livefeed, som postade bilder varje sek. Tusen tankar hann gå igenom huvudet innan det hände. Först såg jag bara ett rum. Jag tyckte det såg ganska fint ut, av någon anledning hade jag inte förväntat mig det. Han kom fram till datorn och camen. Jag kommer ihåg han fula byxor, sånna där som dom shufflare till techno/hardstyle har, och jag undrade om han kanske kunde shuffla. Jag kommer ihåg att han hade en tröja som det stod just do it på, och jag undrade om han valt den medvetet, med någon slags ironi.

Jag kommer ihåg att han smörjde in något på halsen. Fast just då tänkte jag inte över varför han gjorde det. Jag reagerade inte ens, jag trodde fortfarande inte han skulle göra det. Så plötsligt går han bort mot väggen, tar snaran runt halsen och liskom sätter sig ner (snaran var liksom väldigt långt ner). Nu kommer panik och jag mår plötsligt sjuuukt illa. Han blir blå i annsiktet, verkligen riktigt blå, vrider sig runt så att han mera hänger i snaran med magen mog golvet. Han gör några sista rörelser och sen blir han vit (jag undrar fortfarande hur det kommer sig att han blev det så fort?). Det hela var egentligen över ganska så snabbt. Jag var chockad och förskräckt. Framför allt mådde jag sjukt illa.

Allt det här händer inom ett väldigt kort händelsebelopp. Från det att han skrev första posten till att han var död tog kanske 10 min? Nu började folk inse allvaret och några skrev att dom ringt polisen. Jag kommer ihåg att ca 1 timme efter att M först skrivit så hade fortfarande ingen polis och ambulans dykt upp. M hängde fortfarande där i snaran för massor av människor att se men ingen hjälp når fram. Jag kommer ihåg att jag var tvungen att gå (fast jag kommer inte ihåg varför). M hade hägt där väldigt länge då och jag inser att hoppet om att kunna rädda honom är nog ute.

Jag vet inte varför jag skriver allt här, men har liksom aldrig berättat eller pratat om det med någon. Jag har liksom skämts över mig själv för att jag satt och tittade på någon dö. Det känns så fel och jag mår illa så fort jag bara tänker på det.

Iaf, hoppas M är på ett bättre ställe nu. May he rest in peace.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0